Först har vi hantverket och kunnandet som utgör en stabil bas och gediget fundament. Förmågan att hantera och bemästra olika tekniker, material och stilar. Om man har en gedigen plattform att stå på är man fri att kasta sig ut och prova nya vägar och uttryckssätt.  Det handlar om en interaktion mellan hand, huvud och hjärta, d v s hantverk, intellekt och känslor/feeling/uttryck.  

 

När en jazzmusiker improviserar brukar man tala om horisontellt respektive vertikalt spel. Det horisontella spelet utgörs ofta av melodiska linjer och det vertikala när solisten spelar brutna ackord över harmonierna. Sedan kombineras dessa förhållningssätt. I Signe Lanjes måleri finns de horisontella landskapen och naturskildringarna men även de vertikala linjespelen i hennes drivna och självklara penselföring.

Färgklanger är rubriken på denna utställning och nyckelordet beskriver väl vad som avses. Vi ser prov på Lanjes färgsjok, ibland i mer dämpad kolorit och i andra verk stegras färgskalan och intensiteten som till exempel i denna kvadruppel, betitlad ”Kvällsekon”, vid sidan av mig.

 

Låt oss vända på ordet färgklang som då blir klangfärg. I musikens värld talar man ofta om timbre som är den specifika karaktären hos en ton, ett musikinstrument eller en människoröst som utgörs av sammansättningen av de olika medklingande övertonerna. I Signe Lanjes verk finns denna klangfärg och timbre ständigt närvarande som skapar en slags övertoner som öppnar upp och fördjupar själva upplevelsen.

Moderna tonsättare har utnyttjat detta fenomen genom att låta en ton eller ett ackord successivt övergå till nya instrument och på så vis ”skifta färg”. Jag upplever att även Signe Lanje använder sig av detta i sin färgbehandling eller ”sound-painting” som blir en slags klangfärgsmelodi.  Inom musiken talas om musiker och sångare som har ”färgrik mörk och glödande timbre”, ”personlig timbre” osv.  I Lanjes bilder och uttryck finns en påtaglig personlig timbre som ger det där lilla extra för upplevelsen. Det händer något mellan verk och betraktare i mötet. Man blir berörd.

 

Att Lanjes konst ligger nära musiken har konstaterats och kommenterats i tidigare katalogtexter och recensioner. Hon målade ofta till musik och inspirerades mycket av klassisk musik – främst den mjuka och elegiska – men även av jazzmusikens rytmer och improvisationer. Jag anser till och med att man kan tala om att hon utförde ett slags tonmåleri, med ljus och rymd, speglingar, dynamik, mångfacetterade klangbottnar, skiftningar och färgklanger.  

Något som för mig är signifikativt i hennes bilder är att det finns en stark närvaro som ger betraktaren en känsla av att det skapas i nuet, precis som ett improviserat jazzsolo, med både nerv och dynamik. Konstnären inspireras av musik och musikern inspireras av konst. En inte ovanlig företeelse. För en musiker och kompositör kan bildkonsten vara samma typ av katalysator som ger nya ”inputs” i skapandet. En växelverkan i en gränsöverskridande kontext.

Anförande av Per Thornberg - 2